Erika

Resa till Turkiet bokad! 5:e september åker vi. Ska bli underbart!

 

 

 

 

 

 

 

 

5 dagar kvar.... sen semester!

Behöver semester nu!

Räknar ner men det går så långsamt..

9 dagar kvar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Äntligen! Jag har nått mitt mål, och jag är så jäkla nöjd över mig själv!

Ingenting är omöjligt, och jag har endast mig själv att tacka.

 

I februari 2012 hade jag ett HBa1c på 72 (7,9), och jag sa till mig själv att det är nu eller aldrig som det här ska bli bra en gång för alla. Idag ligger jag på 55 (6,3) och det var målet jag och min sköterska satte när jag började.

Jag är så jävla bra.

Målet jag siktar på nu är att gå ner till 53 (6,1).

 

Det är svårt för andra människor att förstå hur det faktiskt är att leva med en sån här sjukdom, där man måste tänka på allt hela tiden.

Och så många gånger man känt att ingen lyssnar på en, förstår, eller ens kan sätta sig in i situationen.

Så många gånger det känts som att folk nästan skäller på en för att det är som det är, istället för att kanske fråga hur det är.

 

I år har jag levt med min diabetes i 18 år.

Och jag har ingen aning hur mitt liv skulle ha sett ut om jag inte varit sjuk.

Jag vet heller inte hur ett liv känns där man är frisk.

 

Det finns som sagt värre saker här i livet, och är ändå tacksam för att jag "bara" fick diabetes.

 

Just nu tänker jag i alla fall njuta av att jag lyckats med detta, som låter så lite för andra, men betyder så otroligt mycket för mig.

 

♥

 

 

 

 

...och man har redan hunnit bli 25 år. Herregud.

(Men kan på ett sätt faktiskt tycka att de är skönt att bli äldre.)

 

Men vad gör det att man blir äldre när vissa saker absolut inte känns bättre...

När ens egen pappa ger en världens stelaste kram (efter att knappt ha sett varandra eller pratat på ett halvår) på sin 25 års dag.

 

Jag ger verkligen upp. Aldrig känt mig så bortglömd och oälskad...

Hur kan man tro att man bara ska glömma saker? Och hur svårt kan det vara med ett simpelt förlåt?

 

Nu har det gått för lång tid och det känns som att allt är förstört. Saker går inte att reparera längre.

Önskar bara att personer i min omgivning kunde förstå hur jag känner och mår.

 

Men när man inte heller känner 100 % från någon som ska vara ens kärlek, så börjar faktiskt allt kännas ganska hopplöst.

 

Om det ändå bara gick att åka bort härifrån. Hade varit fint för både hjärta och själ ♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

♥

 

Det är dags att tänka efter
och jag vill inte följa med
det har regnat hela sommaren
och jag känner med det

Jag ville vänta tills du frågade
och du frågade tillslut
jag hörde sånger i mitt huvud
men dom kom aldrig ut

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

Du ville prata häromdagen
och helt plötsligt blev det tyst
jag undrar vad som hände
vi som skrattade nyss

Nu tror du säkert att jag hoppas
på nåt som aldrig ska bli av
men jag har aldrig lyssnat när du lovat
aldrig ställt några krav

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

Vi tar en paus och lämnar rummet
och nu släpper du min hand
på varsin sida av vägen
som en främling för varann

Jag vet precis vad du känner
fast du aldrig sagt ett ord
du har viljan att bli större
här är du redan stor

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

Vart tar tiden vägen? Allting går så fort.

Helg igen!

 

Och snart är det sommar igen, och undrar vad den har att erbjuda.

En utlands resa vore fint!

 

 

 

 

Ja, då har syster och KB´s lilla Alma kommit till världen! Den 8/2 ploppade tösabiten ut.

Sötaste plutten!

 

Alla stjärtars dag idag ♥

"Firar" ensam då stjärtis är kräk sjuk.

 

 

 

Ja, då har jag blivit av med navigatorn. I början var man lite fundersam och tyckte den var smått jobbig.

Nu vet jag inte hur jag ska kunna leva utan den...

Den har varit bra, riktigt bra, för man har lärt sig mer om sig själv och sin egen kropp och vad som händer och sker.

 

Pratade om navigatorn på dagvården och flera tyckte den var bra, och någon funderade tom att köpa en egen.

Hade jag också gärna gjort, men jag har inte riktigt 15.000 kr att lägga ut på nåt sånt här och allt som hör till.

Får bara hoppas att det kommer mer och bättre saker i framtiden.

 

 

Idag har Hanna, Majken och Märtha varit på besök. Mysigt! ♥

Majken byggde en koja och "ringde" runt.

 

 

Söt Märtha!

 

 

Jag har spenderat 4 dagar på sjukhuset, det var jag och 5 personer till, och vi hade 4 hel dagar där vi gick igenom och pratade om allt möjligt.

Intressant och bra! Ibland behöver man fräscha upp minnet lite.

Och framför allt skönt att träffa andra som sitter i samma båt så att säga.

 

Har fått med mig en bunt papper hem med information och är svårt att ta in allt vi pratat om. Det är ju så mycket att tänka på!

Motion, kolhydrater, insulin, komplikationer osv osv.

Det finns liksom inget slut.

 

 

Och att det fanns fler än jag som sa: "Det kunde varit värre"

 

 

Jag har gått från 72 (7,9) till 58 (6,6) i Hba1c på mindre än ett år vilket känns fint. Fast egentligen är det väl det sista halvåret som jag verkligen kämpat och försökt. Och ja, det verkar ju ha lönat sig. Målet är 55 (6,3) når jag dit så blir jag mer än nöjd. Dock är 58 bra ändå sa min sköterska, och hon såg nästan lyckligare ut än jag.

 

Ska 2013 få bli ett bra år nu? 

Eller ska det komma nåt och förstöra alltihop.

Vågar inte hoppas på något än.

 

Intressant ändå.. haft diabetes i snart 18 år, och ändå känns det som att det finns saker jag inte kan eller vet.

Man slutar aldrig att förvånas.

 

 

 

 

 

 

 

Har inte så mycket att skriva om, så jag köttar väl bara upp några bilder istället.

 

 

Då var slutet för 2012 här.

Det har varit både ett bra och ett dåligt år.

 

Och det har gått väldigt fort. Minns förra nyårsafton som om det vore igår.

 

Vad hoppas man på att få ut av 2013 då?

Jag fyller 25.

Om det är bra eller dåligt, det vet jag inte.

 

Jag ska bli moster!

Det kommer definitivt bli en av årets höjdpunkter.

 

 

Resten återstår väl att se.

 

 

 

 

 

 

Den här bloggen har bara blivit en tråkig depp blogg. Men är det så man känner så är det ju tyvärr så.

 

Var det bättre förr? Vet ej, men just nu känns det som att allt annat vore bättre än vad det är nu.

Ska det någonsin få ett slut? Hur ser allting ut om 1 år?

Jag vet inte om nästa år kommer bli ett bra år. Det hoppades man ju på att detta året skulle bli, men som det inte riktigt blev.

 

Hur länge ska man behöva gå och bara känna allt som man gör?

Önskar bara att man hade en knapp så man kunde stänga av allt. Precis allt.

 

 

 

 

 

 

På nåt sätt, så har jag och min kropp gått emot mig själv ...

Oftast efter varje sommar, så har mitt Hba1c gått mer uppåt än neråt (mäter medelvärde)

 

Var hos sköterskan i september, och då var värdet 67, var sedan en månad senare hos läkaren och hade då ett värde på 64, och så var jag hos sköterskan nu igen i veckan och, jag trodde faktiskt att det skulle blivit sämre. Bara kändes så. Men ack så fel jag hade, 60 låg låg värdet på nu, vilket ungefär motsvarar 6,8 i det vanliga räkne sättet.

 

Jag är nöjd, absolut, men det kan alltid bli bättre. 55 är målet... hur ska det gå?

Känns som att det gått lite för bra för att jag ska våga hoppas och tro än.

 

För det är ett jäkla pussel, oavsett om man är ung eller gammal, fått diabetes nyss eller haft det i 17 år som jag har.

Och det är ju det, det eviga pusslandet som aldrig kommer ta slut.

 

Kändes som att det tog 17 år för mig att förstå det, hehe.

 

 14 november var tydligen Världsdiabetesdagen. Lite synd att det inte uppmärksammades mer då det idag är en så vanlig sjukdom.

Man är ju inte ensam även fast det kan kännas så ibland.

 

 

 Nu ska jag försöka njuta av den här helgen iaf, snart är det måndag igen, tänk positivt.

 

Fick världens goaste bild på Majken och Märtha idag ♥

Majken, min nya lilla diabetes kompis.