Erika

 

Äntligen! Jag har nått mitt mål, och jag är så jäkla nöjd över mig själv!

Ingenting är omöjligt, och jag har endast mig själv att tacka.

 

I februari 2012 hade jag ett HBa1c på 72 (7,9), och jag sa till mig själv att det är nu eller aldrig som det här ska bli bra en gång för alla. Idag ligger jag på 55 (6,3) och det var målet jag och min sköterska satte när jag började.

Jag är så jävla bra.

Målet jag siktar på nu är att gå ner till 53 (6,1).

 

Det är svårt för andra människor att förstå hur det faktiskt är att leva med en sån här sjukdom, där man måste tänka på allt hela tiden.

Och så många gånger man känt att ingen lyssnar på en, förstår, eller ens kan sätta sig in i situationen.

Så många gånger det känts som att folk nästan skäller på en för att det är som det är, istället för att kanske fråga hur det är.

 

I år har jag levt med min diabetes i 18 år.

Och jag har ingen aning hur mitt liv skulle ha sett ut om jag inte varit sjuk.

Jag vet heller inte hur ett liv känns där man är frisk.

 

Det finns som sagt värre saker här i livet, och är ändå tacksam för att jag "bara" fick diabetes.

 

Just nu tänker jag i alla fall njuta av att jag lyckats med detta, som låter så lite för andra, men betyder så otroligt mycket för mig.

 

♥

 

 

 

 

...och man har redan hunnit bli 25 år. Herregud.

(Men kan på ett sätt faktiskt tycka att de är skönt att bli äldre.)

 

Men vad gör det att man blir äldre när vissa saker absolut inte känns bättre...

När ens egen pappa ger en världens stelaste kram (efter att knappt ha sett varandra eller pratat på ett halvår) på sin 25 års dag.

 

Jag ger verkligen upp. Aldrig känt mig så bortglömd och oälskad...

Hur kan man tro att man bara ska glömma saker? Och hur svårt kan det vara med ett simpelt förlåt?

 

Nu har det gått för lång tid och det känns som att allt är förstört. Saker går inte att reparera längre.

Önskar bara att personer i min omgivning kunde förstå hur jag känner och mår.

 

Men när man inte heller känner 100 % från någon som ska vara ens kärlek, så börjar faktiskt allt kännas ganska hopplöst.

 

Om det ändå bara gick att åka bort härifrån. Hade varit fint för både hjärta och själ ♥